Det är ännu en natt som jag är vaken, jag har fått tre timmar i sängläge. Ska fortsätta med ditt album, text och bild. Så mycket smärta och tomhet sedan du gick bort, Tog en promenad utmed grusvägen, men det gick inte bra, alla minnen tog över och jag grät som ett nedslaget barn.

Ångesten som tar över, styr allting, helvetet har blivit min boning. Tomheten du lämnat mig kvar i, allt det vi hade och nu står jag ensam kvar. Framtiden är flummig och vag, vet inte ens om jag orkar med att se den, ett liv utan dig. Min älskade make så mycket saker vi hade kvar att utföra, så mycket drömmar som aldrig blir av. Jag vet inte längre vad som är natt eller dag, allt är lika, kvittar egentligen för det är inte mycket i livet kvar.

På något underligt sätt läggs en dag efter en annan och tiden går, ändå känns det hela tiden som allt står stilla. Gårdagen var hemsk med mycket tårar, tankar som svider och en framtid för oss som aldrig mera blir av. Jag brukar skriva på Facebook men folk kanske tröttnar, men egentligen så är det väl så att det kvittar vill man inte läsa om min sorg kan man väl scrolla ned. Jag har bara ett sätt att orka och det är att skriva än mer. Jag vill inte fatta att vi aldrig får göra de saker vi pratade om, att jag själv måste lära mig leva utan dig vid min sida. Det var ju så självklart att det var du och jag, att vi skulle bli gamla. Vår kärlek var given, det var ge och ta. Älskade fina jag brister itu, hur säg mig hur ska jag klara livet nu. Det gör så förtvivlat ont och jag vet inte hur jag ska göra, saknaden och sorgen jag bär, får kroppen att slitas sönder.

Det är så mörkt i sinnet och på vägen jag tvingas gå, jag famlar mig fram. Ångesten har byggt en boning inuti mig, jag vet inte längre hur jag ska klara mig. Luften tar slut och jag sjunker i detta sorgens hav. Så många som inte fattar, hur man kunnat älska så, allt blir fel. Men vår kärlek var rent unik, med dig var livet komplett, jag kunde rasa samman och du var därr för att lyfta mig. Nu älskade står jag själv, det finns ingen här vid min sida och vet du jag saknar dig så jag blir tokig. Livet blir aldrig helt igen, det är så svårt att inte få vara en del av dig, att höra ditt underbara skratt, känna din lena hand smeka min kind, höra dig säga att jag är så fin. Jag var så älskad, så underbart omhändertagen. Vi var ett, aldrig två.

Livet slogs i spillror, framtiden är borta och älskade hjärtat nu ska jag lära mig stå. Helt ensam måste jag gå, ingen finns där för att skydda mig, all kärlek har fått flytta in i mitt hjärta. Minnen jag bär far fram som raketer, de tar andan ur mig just nu. Vill ju all du ska stanna här, vill ha dig kvar. Min bästa vän, min stora kärlek, min egen norrman som jag talade om som barn, du gav mig allt och lite till. Ömhet och kärlek samt lite till, jag önskar så att vårt liv fått fortsätta, att du fått njuta av livet. Du kämpade, du skrev, du hoppades på bättre tider, men endast femtiosex fick du lämna. varför?

Det är då fruktansvärt fel, du var ju livsglädjen, kunskapen och den stora kärleken. Du var framtiden och allt mitt hopp. Så fint vi hade det i vårt äktenskap, så mycket romantik. Alla stunder som vi har myst ihop, dina blickar, dina ord och som du höll min hand. Allt bara försvann på en sekund. Jag kan inte fatta, nej jag vill inte fatta, det känns som att du är ute på en resa och ska komma hem. Chocken håller sitt grepp, håller mig hårt.

Jag är instängd i ett inre helvete, älskade hjärtat jag saknar dig så.

Man pratar om att jag inte kan veta, att någon gång kanske jag möter någon annan, men jag och du vi vet. Det var vi två i världen som var menade för varandra. Jag lämnar dig aldrig, du finns här i mitt hjärta och där ska du stanna. Jag är gift, även om du gick. Vi var där för varandra och jag bara vet att du inte ville gå.

Älskade Ståle detta är så svårt, först får jag lära mig krypa sedan kanske jag kan lära mig gå. Ensam är inte stark, jag är rädd för livet, rädd för den ensamhet du lämnat mig i.

Det enda jag önskade i livet det var ju dig, vi fick varandra och det var verkligen att finna hem.

Stanna älskade, kom hem till mig för jag älskar dig så mycket. Sorgen är ett helvetes pris och förlåt mig för att jag inte orkar, det känns så tomt och galet utan dig. Jag vet att det måste få sin tid, men inom mig vet jag att jag aldrig mer kommer finna frid. Du var den rätta som jag byggde mitt liv med och herregud det är verkligen tomt nu, din plats i livet kan ingen människa fylla. Varför Du? Varför fick du inte leva ut dina drömmar? Varför?

Jag skriver till dig min älskade make, saknaden efter dig är så ofattbar. Förstår inte ännu att jag står ensam kvar, livet känns så fjuttigt och det känns ju meningslöst att tro på en framtid. Du och jag finaste hjärtat mitt,  var ju ett radarpar, vi skulle ju ut och fiska, campa och och skriva på våra böcker och så mycket mer. Vi skulle vänta på pensionen och flytta till Norrland, leva i vårt drömliv. Så mycket drömmar har fallit i kras, framtiden känns avlägsen. Jag lever i ett helvetes kval, det är tyst från de flesta ingen finns egentligen kvar. Allt känns främmande och jag vet att det som sker hade du aldrig velat.

Barnbarnen gråter och saknar, men hur ska man trösta. jag har inte förmågan att säga det rätta. Jag saknar dig varje timma, varje sekund. Ska jag vara ärlig så förstår jag inte att jag fortfarande andas, helst hade jag velat följa med dig på din resa. Det är så hemskt allt som hänt från början till slut, mina döttrar som du tog till ditt hjärta och räknade som dina får egentligen inte säga det de alltid har sagt. De får inte räkna dig som sin pappa efter du dog, tårarna rinner från deras kinder, panikångest har gjort dem så sjuka, så svårt att skiljas från dig, saknaden ger dem stryk de egentligen inte orkar med.

Orättvisan är så svår. De har funnits vid din sida i alla dessa år, de gav dig tio fina barnbarn som du älskade av hela ditt hjärta. De var dina, kanske inte biologiska men i hjärtat gav du dem platsen som våra, de kallade dig pappa. Du följde dem i livet, gav dem en hjälpande hand. Alltid vid vår sida. Så älskad du var en far som försvann. Jag vet inte vad vi ska göra, livet blir aldrig mer vad det var, hur ska vi leva utan dig den finaste man på denna jord. Det är omänskligt för om någon skulle varit kvar så var det du, jag hade bytt plats med dig alla dar. Du var drömmen, kärleken, vännen allt vad jag önskat i hela mitt liv. Nu är du borta, hjärtat Mitt är krossat. varje sekund jag andas är det saknad efter dig, allt jag önskar är att du ska komma tillbaka hem till mig.

Du gick ut till ambulansen, där var de så säkra på corona och så dör du i hjärtinfarkt som vi båda påtalade. Det är så fel, så otroligt fel. Du skulle leva. Nu får du leva i mitt hjärta, minnen jag bär på och allt jag lever vidare för. En dag min älskade make, en dag då möts vi igen och då kryper jag tillbaka i din famn.

Det är ett tungt hjärta, med så mycket ord som vill ut. Jag vill få tala om vår kärlek som var så unik, vår vardag, våra intressen och om denna sorgens tid. Min make fick endast bli 56 år och dog av ett hjärtstillestånd under pågående hjärtinfarkt. Han gick ut i ambulansen och cirka tre timmar senare var han död. Att mista sin livkamrat och stora kärlek är ett svårt slag och jag har tänkt att ta er med på min fortsatta resa, mellan dalar och djupa berg i sorgens fjäll.

Jag ska alltid minnas min make med kärlek och ömhet, han var mannen i mitt liv, så underbart snäll och go.

Att komma från ett trasigt förhållande, till en varm famn som min make erbjöd mig för tjugo år sedan, har varit underbart. Alltid tillsammans, en saknad som är så svår.