Jag skriver till dig min älskade make, saknaden efter dig är så ofattbar. Förstår inte ännu att jag står ensam kvar, livet känns så fjuttigt och det känns ju meningslöst att tro på en framtid. Du och jag finaste hjärtat mitt,  var ju ett radarpar, vi skulle ju ut och fiska, campa och och skriva på våra böcker och så mycket mer. Vi skulle vänta på pensionen och flytta till Norrland, leva i vårt drömliv. Så mycket drömmar har fallit i kras, framtiden känns avlägsen. Jag lever i ett helvetes kval, det är tyst från de flesta ingen finns egentligen kvar. Allt känns främmande och jag vet att det som sker hade du aldrig velat.

Barnbarnen gråter och saknar, men hur ska man trösta. jag har inte förmågan att säga det rätta. Jag saknar dig varje timma, varje sekund. Ska jag vara ärlig så förstår jag inte att jag fortfarande andas, helst hade jag velat följa med dig på din resa. Det är så hemskt allt som hänt från början till slut, mina döttrar som du tog till ditt hjärta och räknade som dina får egentligen inte säga det de alltid har sagt. De får inte räkna dig som sin pappa efter du dog, tårarna rinner från deras kinder, panikångest har gjort dem så sjuka, så svårt att skiljas från dig, saknaden ger dem stryk de egentligen inte orkar med.

Orättvisan är så svår. De har funnits vid din sida i alla dessa år, de gav dig tio fina barnbarn som du älskade av hela ditt hjärta. De var dina, kanske inte biologiska men i hjärtat gav du dem platsen som våra, de kallade dig pappa. Du följde dem i livet, gav dem en hjälpande hand. Alltid vid vår sida. Så älskad du var en far som försvann. Jag vet inte vad vi ska göra, livet blir aldrig mer vad det var, hur ska vi leva utan dig den finaste man på denna jord. Det är omänskligt för om någon skulle varit kvar så var det du, jag hade bytt plats med dig alla dar. Du var drömmen, kärleken, vännen allt vad jag önskat i hela mitt liv. Nu är du borta, hjärtat Mitt är krossat. varje sekund jag andas är det saknad efter dig, allt jag önskar är att du ska komma tillbaka hem till mig.

Du gick ut till ambulansen, där var de så säkra på corona och så dör du i hjärtinfarkt som vi båda påtalade. Det är så fel, så otroligt fel. Du skulle leva. Nu får du leva i mitt hjärta, minnen jag bär på och allt jag lever vidare för. En dag min älskade make, en dag då möts vi igen och då kryper jag tillbaka i din famn.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är ännu en natt som jag är vaken, jag har fått tre timmar i sängläge. Ska fortsätta med ditt album, text och bild. Så mycket smärta och tomhet sedan du gick bort, Tog en promenad utmed grusvägen, men det gick inte bra, alla minnen tog över och ja...

Det är ett tungt hjärta, med så mycket ord som vill ut. Jag vill få tala om vår kärlek som var så unik, vår vardag, våra intressen och om denna sorgens tid. Min make fick endast bli 56 år och dog av ett hjärtstillestånd under pågående hjärtinfarkt. H...